Man träffas...man känner ett rus som inte går att förklara, kroppen darrar, man kan inte slita blicken från honom, allt annat försvinner och man önskar att tiden stod still...

När han går känner man fortfarande ruset som dröjer sig kvar, somnar in med ett leende på läpparna, drömmer vackra drömmar...

Man vaknar...i en tom säng...tittar på en tom telefon...känner en oerhörd längtan och hjärtat bultar...

Dagarna går...man känner abstinens...ångest...sorg...att pusslet faller isär...ont...

Telefonen plingar...man hör hans röst...man bestämmer att man skall ses...

Dagarna går...man längtar som aldrig förr...d pirrar i magen...man ler för sig själv...för man vet att snart...snart kommer man få träffa honom igen...känna hans underbara kropp mot sin...hans närhet...hans blickar...höra honom viska i ens öra...

Å där...där är han...vågar inte ens titta på honom...pratar om allt och inget...pirr...nervositet...värme...å helt plötsligt tar han en i sina armar å kysser en som bara han kan å jag älskar d! Vi kunde dö nu...vill föralltid få vara hans...

Å så går han...å sakta, sakta kommer abstinensen tillbaka...man längtar redan...

Han är som en drog! Älskar honom och hatar honom...För alltid bittersweet