Ibland blir ja bara galen av saknad av dig...Saknar att krypa in i din underbart trygga famn, känna dina andetag och läppar i min nacke...bäst är du å se på när du sover...trots att dina ögon är så vackra när de tittar djupt in i mina...försiktigt följa dina ansiktsdrag med lätta fingrar...dina ögonbryn, ögonlock..dina läppar...öron...låta händerna vandra ner över din hals och dina goa armar...känna hur du vaknar till och se på ditt nyvakna leende...känna hur du njuter av min närhet lika mycket som jag njuter av din...ibland blir ja galen av saknad av dig...vet fan du nu är...men du har en plats i mitt hjärta...

Så kom du in i mitt liv...vet inte riktigt va du gör här...men något fick du mig att känna...i flera dagar hör man inte av dig och jag vet nog innerst inne varför...orkar inte mä en vända till...ändå kan ja inte riktigt hålla mig borta...ändå kan jag inte sluta tänka på dig...sluta tänka på va du tänker om mig...varför gör du så här mot mig? Kan du inte bara svara? Säga sanningen trots att den är hård? Jag hör hellre den än går i blindo in i en återvändsgränd igen...jag är gärna din vän...så lova mig inget du inte kan hålla...

Är så jävla trött på att hamna i den här situationen...Börjar undra om ja springer runt mä en skylt på huvet där d står; Jag är dum å naiv, kom å utnyttja mig, trampa på mig och strö gärna lite extra salt i mina oläkta sår....Va gärna oärlig och ljug mig rätt upp i ansiktet och smickra mig sen gärna in i din famn...va fan! Är ja en sån jävla hemsk person så att ja förtjänar att alltid bli behandlad som skit så fort jag släpper någon in på hjärtat??? Känner mig så jävla korkad...helt jävla färdig i själen...hur mycke skall man orka??? D ända ja begär är ärlighet å ändå kan folk inte säga sanningen...fattar ni inte att även ja är en människa mä känslor??? Ser ja ut som en sten? Mycke kan man ta och acceptera men nu får d fan vara nog, hallåååååå!!!! Här är jag, jag är en go och snäll tjej som bryr mig om andra, som försöker göra rätt för mig och som trivs mä mig själv någorlunda bra men tro fan inte ni kan trampa på mig hela tiden för d...även om jag kanske visar mig stark utåt så har faktiskt ja mä känslor...Vill så gärna säga detta till dig, men du är inte här...Du har inte tid...Önska jag någongång kunde få chansen att ge bort mitt hjärta till någon som ser mig och respekterar mig för mig för ja är jävligt trött på att springa runt mä en skylt på huvet där d står; Jag är dum å naiv, kom å utnyttja mig, trampa på mig och strö gärna lite extra salt i mina oläkta sår...men livet handlar väl om att förlåta även de som sårar oss så varsegod ditt kukhuve...du är nästan förlåten...

Fan va mitt huvud rasar...känner mig helt upp å ner...kan inte bara allt bli tyst...kan ja inte bara få nån jävla ro i mitt stackars hjärta nån gång...trodde ja glömt men nä...ännu har inte tiden läkt alla sår å fler har man skaffat sig sedan dess...tittar på dig å fortfarande finns d nått där inne som älskar dig...fan va ja hatar d...att d ska ta sån jävla tid å glömma...saknar dig även om ja inte vill ha dig...lr vill ja d? Varför vill ja d? Hur fan e min hjärna funtad? Känns ju helt jävla sjukt...är ju inte ens kär i dig längre...ändå finns d något i mig som söker din bekräftelse...kan ja bara inte duga som ja e å vara nöjd mä att ja tycker ja duger? Önska du kunde förstå fast d kommer du aldrig göra...Kan inte bara någon skriva ett jävla recept på hur man skall göra för att kommer över någon? Snälla låt d bara bli tyst...

Man träffas...man känner ett rus som inte går att förklara, kroppen darrar, man kan inte slita blicken från honom, allt annat försvinner och man önskar att tiden stod still...

När han går känner man fortfarande ruset som dröjer sig kvar, somnar in med ett leende på läpparna, drömmer vackra drömmar...

Man vaknar...i en tom säng...tittar på en tom telefon...känner en oerhörd längtan och hjärtat bultar...

Dagarna går...man känner abstinens...ångest...sorg...att pusslet faller isär...ont...

Telefonen plingar...man hör hans röst...man bestämmer att man skall ses...

Dagarna går...man längtar som aldrig förr...d pirrar i magen...man ler för sig själv...för man vet att snart...snart kommer man få träffa honom igen...känna hans underbara kropp mot sin...hans närhet...hans blickar...höra honom viska i ens öra...

Å där...där är han...vågar inte ens titta på honom...pratar om allt och inget...pirr...nervositet...värme...å helt plötsligt tar han en i sina armar å kysser en som bara han kan å jag älskar d! Vi kunde dö nu...vill föralltid få vara hans...

Å så går han...å sakta, sakta kommer abstinensen tillbaka...man längtar redan...

Han är som en drog! Älskar honom och hatar honom...För alltid bittersweet

Fan va ja ändå känner mig arg, ledsen, besviken å allt på samma gång just nu...vet inte va ja ska ta mig till vill egentligen bara sätta mig i bilen å köra så långt som ja kommer me musik på högsta nivå å röka upp minst ett helt jävla paket mä cigaretter.... fan va hopplöst d e...Varför...så jävla värdekasst...

http://se.mrdeal.com/prize/blog/knewvw">Jag vann ett pris hos MrDeal!A>